Tjuvlyssnat om VM

Surfade in på bloggen Tjuvlyssnat. Bland alla plattityder finns där ofta våldsamt roliga fynd. Som det här tjuvlyssnade samtalet från Örebro:

"Imperialismens nackdelar i ett nötskal!

Rockkille #1: Såg du matchen Angola-Portugal?
Rockkille #2: Nää?!
Rockkille #1: Jävlar va det small!
Rockkille #2: Sjukt eller?!
Rockkille #1: Jaa..jag ska faan aldrig kolonisera ett afrikanskt land och sen spela fotboll mot dem, helt livsfarligt!"

Det är ett bra exempel på det som Plechanov betecknar som "agitation": att säga något med få ord till många. (Motsatsen är "propaganda": att säga något med många ord till få.). Dökult.

Andra om: Tjuvlyssnat | impeialism | vm

Global fussball och de äkta tyskarna

Givetvis har Tyskarna från Lunds härliga låt Global fussball OK under VM sett sin renässans. Och givetvis är det alltid bra att göra reklam för låten - jag är ju inte bara gammal syntare utan dessutom tysk:

När det begav sig trodde jag i min naivitet (kan det här vara ett anammat svensk drag?) att Tyskarna från Lund skulle uppskattas av mina polare i Berlin. Men de hade problem med det hela. Brist på självdistans (= väldigt typiskt tyskt drag)? Eller kanske brist på förståelse för ironi (dvs ett slags göteborgskt drag)? Kanske berodde det bara på det faktum att de var östtyskar hela bunten. Inte vet jag, det gick i alla fall inte hem.

Andra om: tyskar Global fussball fotboll

Argentina rockar fett

Det är nåt speciellt med argentinsk fotboll. De har inte bara de snyggaste spelarna och spelar för närvarande en otroligt schysst fotboll, de har också Maradonna.

Jag minns honom från Napolitiden. Sicken fotbollsgud. Otroligt när den lille lönnfete gubben satte igång med sina hejdlösa dribblingsrusher över halva planet. Helt enkelt bäst på plan och dessutom ökänd för att festa loss och förolämpa fotbollsstofilerna och domare. Älskad av fansen, hatad av fotbollsetablissemanget, helt enkelt. Men till skillnad från andra fotbollsdivor (ni vet vem jag menar!) var han inte bara stor i käft, utan dessutom politiskt medveten. Läs hans självbiografi och njut.

Och så har Argentina Carlos Luis Menotti, landslagets gamla guldtränare. I tyska Kicker kommenterar Menotti utvecklingen inom fotbollen. Enligt Menotti finns det två sorters fotboll - höger och vänster. Vänsterfotboll är "generös och finns bara till för publiken. Den här fotbollen är ärlig och resultaten är inte allt." Dessutom menar Menotti att ett vänsterlag aldrig får "bedra fansen". Det är kanske en något idealiserat beskrivning av verkligheten, men vackert sagt, tycker jag.

Och även det han har att säga om motsatsen, högerfotboll, sitter fint:

- De bryr sig bara om business. Spelarna säljs som boskap.

Så sant, så sant.

Men det finns, tursamt nog, undantag. Menotti nämnar själv Barcelona (som han tränade i början av 1980-talet) och (blä!) några engelska klubbar. Det finns också Athletic Bilbao, Livorno, Celtic och en rad andra storklubbar. Och givetvis småfiskarna St. Pauli, GAIS, Vålerenga. Och säkert många fler.

Å så finns det ju en rad fotbollspelarprofiler som sticker ut. Maradonna har jag nämnt ovan, här nedan en bild på Paul Breitner, som var med i VM-guldlaget 1974. Häftig kille, icke sant?



PS: Att jag tycker om GAIS betyder INTE att jag hejar på dem! DS

Andra bloggar om: politik, Argentina, fotboll, Maradonna

Technorati Tags: politik, Argentina, fotboll, Maradonna

Han läckte till pressen

Det är klart att Zlatan var läckan till pressen. Om det är nån som inte kan hålla käft (eller elbågarna i styr) när han är arg, så är det ju Zlatan Ibrahimovic...

Men bortsettifrån denna självklarhet som jag har fått höra av en mycket trovärdig källa inom svenska landslagets tränarstab, så måste jag ändå erkänna att jag inte har riktigt pirr i magen ännu. VM känslan är liksom avmattad efter de första två dagarna.

Det blir nog roligare ju längre in i tävlingen man är. Än så länge kvittar det ju om något lag torskar, det är liksom inte tillräckligt med peppar och desperation i det hela. Ännu. Det som håller mig mest i gång är hoppet om att England, mest överskattat därhemma och i Sverige, torskar fett. De var ju i och för sig inte så där jättelysande i första matchen. Men så ska det ju svida riktigt för dem. Så låt de gå vidare och förnedras av något lag som Tyskland. Eller Frankrike. Då är det förhoppnisvis lite tyst i ankdammen. Tills EM i alla fall.

Vad är det då som händer i VM? Inte mycket. Bortsett i från Ecuadors något oväntade seger mot Polen och Sveriges underhållande föreställning mot "T&T" har allt gått som väntat. TRIST. Men några matcher var ju i alla fall rätt roliga att titta på.

Men på alla dessa sidofronter som egentligen inte har nåt att göra med spelet på plan händer det givetsvis en del.

Togo. Det läckte ut att killarna krävde 1,4 miljoner kr var för att över huvud taget och nådigt bege sig ut på plan och spela. "Ingen förståelse" för detta därhemma, där folk i snitt får nöja sig med 50 spänn i månaden. Vid första ögonkast låter det konstigt. Men å andra sidan vore det intressant att veta hur mycket de andra spelarna, t.ex. de svenska, får ut. Och funktionärerna inom Togos fotbollsförbund. Sen kan man ställa det hela i någon relation och bedöma om Togospelarna bara är girigbukar eller kanske bara måna om sin del av en perverst stor kaka i den korrupta fotbollsvärlden. Jag skulle vilja misstänka att de bara är offer för en presskampanj.

Sverige. Finns det nu olika "fraktioner" inom landslaget eller inte? I alla fall verkar det vara en tradition att ett landslag värt namnet har bråkande fraktioner. Jag undrar vad de står för? Är det gråsossiga 4-4-2-falangen mot den offensiva 3-4-3-alliansen och 5-4-1-kartellen? Sambakommunisterna mot diamantborgarna? Lönnfeta tråkmånsar från västkusten mot överåldriga anfallsspelare från utlandet? Inte vet jag. Skiter faktiskt i det.

Snabba ryck i cyberrymden

När jag för några timmar sedan hittade den fina cv:n över Norrköpings ungliberala guru Mathias Sundin fanns det bara den blygsamma varningen "Denna artikels kvalitet är ifråsatt".

Nu ser det ut så här på Mathias Sundins egotrippade Wikipediasida:



Den här sidan har anmälts till snabbradering och kommer kanske att tas bort inom kort.

Anser du att detta är felaktigt? Motivera varför på diskussionssidan, men ta inte bort mallen.


Egentligen bör man ju fråga sig om det inte är ett systemfel i Wikipedia.

Även undertecknat kan ju glädja sig över att man numera kan söka mig under kategorin "personer inom svensk kommunism". Det är mycket, mycket smickrande, och man hittar mig mitt emellan Fredrik Ström och America Vera Zavala.

Och även om jag måste erkänna att jag varit frestad att späda ut artikeln i fråga (som delvis är felaktig) och skryta med mina storgärningar för den kommunistiska världsrörelsen, så har jag låtit bli utifrån en känsla av självrespekt. Inte fan ska nån komma på min förfänga så här enkelt.

Men sä är det hela ju egentligen ett jävla skämt. Vad fan har jag att göra med "svensk kommunism?!" och hur intressant är det att veta att jag är född i Düsseldorf (precis som grabbarna i KRAFTWERK!!!!)? Eller att jag över huvud taget existerar?

Wikipedia är egentligen inte tänkt som skämtportal eller satirsajt, utan den används av alltfler som en trovärdig källa för information, helt enkelt som ett bättre uppdaterat och ofta snyggare alternativ till Nationalencykopedin. Och det kan bli såååå fel. Wikipedia är prackat med slarvfel, felaktigheter, förvridningar och en hel del medvetna propagandalögner. De finns bland hundratusentals bra och korrekta artiklar och är jävligt svårt att upptäcka om inte redan kan ämnet i fråga.

Tro alltså inte på allt som står i Wikipedia.

Eller på min blogg.

Och tänk kritiskt vid läsningen. Så blir det nog bra.

Andra bloggar om: politik,wikipedia,Mathias Sundin

Technorati Tags: politik, Wikipedia,Mathias Sundin

Nya insikter

Den nya veckan börjar med många nya insikter:

Insikt 1: Det är fint att vara med i Vem är vem?. Kändiskatalogens mer demokratiska variant är Wikipedia. Där kan alla vara med genom att skriva "artiklar" om sig själv. Imponerande!


Insikt 2: Ingenting är för löjligt när man vill sätta hemmabyn på världskartan. För drygt ett år sedan krockade vår monark sin bil i en rondell i staden Norrköping. Lokalpressen frossade på det hela och den påkörde bilisten blev lokal kändis. Ett år senare sätter kommunen upp en jättekrona i samma rondell, som "en hyllning för vår kung". Jag får glädja mig åt attt ha bidragit med mina skattekronor till de "40.000 - 50.000" spänn som monarkistfjäsket kostade kommunen. Jag mår illa när jag tänker på det.

- Det sätter oss förhoppningsvis på kartan, säger tekniska nämndens ordförande Eva Mattsson enligt Expressen.
Fan tro det, Matsson!! Inte ens hovet ville kommentera skiten.

Insikt 3: Tjeckisk press är roligare än man skulle kunna tro! Så här skriver tidningen Pravo i en kommentar om det tjeckiska parlamentsvalet: "När den politiska guden vill straffa en koalitionsregering så är de Gröna med i den". Där har ledarskribenten en poäng.

Andra bloggar om: politik, Norrköping, kungen

Liberal "ståpäls"

Det var ett tag sen att jag orkade spana in favvofolkpartisten Mathias Sundin, Norrköpings nya klämkäcka borgaralliansagitator, och hans blogg. Men det lönar sig alltid, borde göra det mer ofta. I alla fall om vill veta vad begreppet "liberal" i dagens folkpartistiska mainstream egentligen betyder.

Citatet här nere får stå för sig själv:

"Vi var [...] inte många själar som hade kommit för att se på när flaggan hissades, men militären var där och blåste i trumpen och det är alltid så pampigt att jag får ståpäls.Jag har inte gjort lumpen men jag gick Marinens ungdomsskola, då hissade vi flaggan varje morgon till trumpetblåsande. Aldrig förr eller senare har jag känt mig mer svensk, det är en känsla av stolthet att stå i givakt och göra honnör för svenska flaggan."

Jag får liksom kalla kårar. Framför allt när jag tänker på att Sundin profilierar sig på sitt plagiat av just Dansk folkepartis invandrarpolitiska handlingsprogram.

Andra bloggar om: politik, Folkpartiet, Norrköping

Technorati Tags: politik, Folkpartiet, Norrköping

VM. Bannemej!

Det är svårt att fokusera i dessa dagar. VM. VM. VM.

Rent intellektuellt sett går det ju liksom inte att falla för det här. Herrarnas fotbolls-VM är den enstaka idrottshändelse som ger fenomenet banal nationalism ett ansikte. Det är en symbol över massidrottens kommersialisering, ett avskyvärt opium för det manliga folket, en surrogatreligion som styrs av kapitalets intressen.

Man borde säga ifrån. Borde man. I och för sig. Tänk bara på alla dessa bordeller i Tyskland.
Men – alla de här sansade argumenten känns liksom…

Men vad fan, det är ju VM!

Min VM-känsla har gått över från glad förväntan till irritation över biljettförsäljningen och avsmak över kommersialiseringen av hela tillställningen. Sen kom alla dessa blå-gula supporterprylar och den hysteriska mediabevakningen. Och sen börjar oavsett allt det här ändå nervositeten och så den där spända förväntan strax innan öppningsmatchen.
Och nu börjar det hela äntligen!

Jag vet, man ska hata fotboll i allmänhet och VM i synnerhet. Ja, ja. Alla har ju liksom blivit som tokiga. (Tokigast av allt: på mitt frukostbord ligger just nu två huvuden av Alexander Östlund.)
Men vad ska jag göra?! Oavsett allt vad turneringen egentligen står för. Åt helvete med den postmoderna vurmen för diskurser, symboler och representationer: VM har börjat!
Alltsedan jag, en dag år 1974, fick min himmelsblå tröja med gubbarna Tip och Tap på och mina suddiga första minnen av stannade tåg på stan, folkklungor utanför teveaffärernas skyltfönster och allt det där, allt sedan dess har jag vetat att VM i fotboll är något alldeles speciellt.

Och så kom det ögonblick då jag ramlade från morfars knä och slog mig. ”Spaaaarwaaaaaasssser!” hade just precis sänkt Västtyskland. Jag fick denna ödesdigra dag i juni 1974 lära mig att DDR var det ”bättre Tyskland”, och att ett litet blåmärke är inget att gråta över. Olyckan hade skett: morfar hade gjort mig till en liten kommunist.

Av min morfar har jag alltså fått en kommunistisk världsåskådning och till råga på allt kärleken för fotboll och Fortuna Düsseldorf med i bagaget.

Båda sakerna har jag under årens gång haft tillfälle att ångra djupt, men - bannemej! - liksom inte kunnat ändra på.